Väldigt sällan, kanske en gång i månaden, kikar jag in här och funderar på att skriva något. Idag kollade jag statistiken, och undrar vad det är för dumhuvuden som kollar här fortfarande.
Häromdagen hade jag 3 unika läsare. Inget konstigt med det, jag har inte skrivit på evigheter (eller konstigt att folk fortfarande kollar, kanske). Men de hade tittat sammanlagt 18 gånger! Det innebär att de har kollat sex gånger var, på samma dag, på en sida som inte är uppdaterad på månader! Men va fan, har man inget bättre för sig så...
.
Det känns svårt att börja skriva igen helt plötsligt, när jag inte har den minsta lust att berätta vad som har hänt sen sist. Men jag gör ett försök ändå.
De senaste två månaderna har vi förlorat två vänner. Båda har själva valt det, och båda har lämnat mycket frågor efter sig. Vi har gråtit, skrattat och sedan gråtit lite till. Livet är så sjukt oförutsägbart ibland, och ingenting kan man göra åt det, inte när det inte är ens eget att bestämma över. Så det enda man kan göra är att hoppas att de funnit det de sökte. Och att sorgen blir lättare för varje vecka som går.
.
Annars har det faktiskt inte hänt särskilt mycket. Men det kanske är tur det. En olycka kommer sällan ensam, säger man väl, bara det inte är sant att det brukar vara tre. För nu tycker jag det räcker.
Melker är stor kille nu. Säger han själv i alla fall. När världen är som den är, är jag väldigt glad över att ha Melker. Han är så lyckligt ovetande om vad som väntar i livet. Istället äter han sina våfflor och funderar över vad som är lagom mycket sylt. Tänk om det vore dagen problem =).
.
Nu blev det här ett sjukt deprimerande inlägg, men det är i alla fall en början. Nu kanske jag kan ta mig i kragen och fortsätta ett tag till.
<3
